torsdag 9 februari 2012

Processdokumentation - Filmprojekt

Då var det dags för nästa utmaning i kursen pedagogisk dokumentation. I denna delen har jag tillsammans med barnen skapat en film.

Det hela började med att jag diskuterade med tre barn i åldrarna 5 år om att vi tillsammans skulle göra en film. Vi funderade kring olika teman om vad filmen skulle handla om.  I vår kursuppgift hade vi fått direktiven att det skulle vara en film som visade på lärande så det hade jag i med i tanken. Thomas Granath (1998) menar att ett manusarbete börjar nästan alltid med en idé och att man helst ska vara en expert på det temat man ska berätta om. Därför försöker vi hitta ett tema som barnen känner sig bekanta med och även har upplevt. Barnen kom ihåg en händelse tidigare under veckan där ett barn inte kunde hitta sitt gosedjur och hur ledsen hon var. Kompisarna hade då hjälpt henne att leta efter gosedjuret och hon blev så glad när det kom till rätta. Vi bestämde oss för att detta var ett bra tema för vår film, hur glad man blir när andra bryr sig och hjälper till. Detta kopplar jag till ett av läroplanens mål "Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa varandra". 

Det är så härligt med barn för de vill slänga sig in och börja filma på en gång. Svårigheten för mig var att jag har kursens riktlinjer att rätta mig efter där både manus, synopsis och en storyboard skall göras innan filmningen kan börja. Det är säkert så att detta är en del i min lärprocess att jag skall använda mig av dessa olika steg för att kunna använda det i framtida filmning. Jag känner att jag skulle önskat att jag med en gång kunnat följa barnens inspiration och börjat filma direkt. Tankar som jag har är att detta kanske är ett bra sätt att arbeta med de äldre barnen där de själva kan skriva manus i svenskan, skapa en storyboard i bilden, resonera över tid i matematiken osv. Jag upplever att barn i de yngre åldrarna är mera här och nu och har svårare att hålla tråden i ett längre projekt. Jag som pedagog vill kunna följa och utmana barnens tankar och intressen i stunden och att inte vara så styrd av ett manus som vi tidigare skrivit.


Med alla barnens tankar och idéer nedskrivet sätter jag mig och skriver ett litet manus för filmen. Jag skriver om miljön, känslouttryck, rumsplacering och hur barnen kan agera. Jag skriver även en synopsis där titel, ide´, syfte, form, premiss, målgrupp, tid och en kort resumé om filmens handling finns. Sist gör jag en storyboard som jag har skissat i ett program som heter Storyboards.


Då kommer dagen när vi skall spela in vår lilla film. Barnen är så ivriga och vill sätta igång med filmningen med en gång. Jag får bromsa dem lite och samla oss för att fundera lite över vem som skall spela i de olika rollerna, vilken rekvisita behöver vi, var filmen skall utspelas osv. Jag har med mig vårt manus som jag använder för att ge barnen lite stöd i sina repliker och de olika känslouttrycken skall komma fram i filmen. Barnen är snabba och sätter i gång med full fart. De agerar och går snabbt in i de olika händelserna. Här får jag snabbt hänga med och ibland hjälpa dem att hålla den röda tråden. Christina Wehner-Godée (2010) tar upp vikten av att filmen inte skall vara skakig och att ljudupptagningen skall vara god, detta är något som jag känner att jag får öva mig på. Det är svårt att hålla sig till den storyboard som jag gjort innan då jag som filmare inte hinner med i barnens härliga spontana agerande. Återigen känner jag att detta är för styrt för barnen. Att bromsa deras framfart gör att man tar bort en del av glädjen att skapa, jag vill inte ha något rätt och fel i barnens film.

När vi hade filmat in alla scenerna så säger tjejerna att nu vill vi filma en ny film där de byter rollfigurer med varandra. Så härligt, det är bara att sätta fart med nästa tagning. Alla tjejer får prova att agera i de olika rollerna. Detta blir en mycket positiv upplevelse där barnen verkligen går in i sina olika roller och får känna känslan av hur det känns att vara den som är ledsen och den som har kunnat hjälpa kompisen till att bli glad. Efteråt tittar vi på alla klippen och barnen uttrycker starkt hur det kändes att vara ledsen och hur härligt det var att kunna göra de andra glada igen. Vi tittar även på deras kroppsspråk där barnen i vissa scener uttrycker sig mycket starkt. Deras kropp visar så mycket även om de inte pratar. Thomas Granath (1998) menar att blickar, gester och grimaser säger ofta mer än ord.

Redigeringen av filmen gjorde jag själv men nästa gång vill jag ha med barnen i hela processen. Varför det inte blev så denna gången berodde på att jag inte kände mig helt säker på iMovie men till nästa filmprojekt så vill jag lära mig mer tillsammans med barnen.

När filmen är klar får tjejerna visa den på samlingen inför hela barngruppen. Alla sitter alldeles tysta och med stor inlevelse. Barnen som har skapat filmen sitter verkligen och myser och är mycket stolta över sin film. Under samlingen ville de att alla filmerna skulle visas, där de agerar i alla de olika rollerna. När filmningen var slut så uttryckte barnen att de vill se dem en gång till. Här känner jag att tjejerna fått en tillit till sin egen förmåga och fått utveckla sin nyfikenhet, vilket är två av målen i läroplanen. Många av åskådarna vill också göra en film, så nu är det bara att sätta igång och skapa!

Länk till filmen

Alternativ länk

Litteratur:

Granath, Thomas. (1998). Manus och dramaturgs för film. Malmö: Liber AB

Wehner-Gode'e, Christina. (2010). Att fånga lärandet. Stockholm: Liber AB

Skolverket. (1998). Läroplanen för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010. Stockholm: Fritzes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar